MINA TANKAR, MIN VERKLIGHET, MITT LIV HELT ENKELT

Allt handlar om att minnas och ändå gå framåt. Det är svårt, hur svårt som helst. Dagen vi flyttade hit trodde jag att mitt liv var förstört för alltid. Jag skulle lämna allt jag visste och alla jag älskade. Nu känner jag inte alls så. Visst gör det ont, det gör det jämt. Som igår när det var 'frusna män' på tv. "Hon är ju en sån..sån pingstvän" Det högg i hjärtat och jag saknar den norrländska humorn och sättet att vara. Det finns stunder som varit hemska, stunder jag legat och skrikit och gråtit för att jag absolut inte ville bo här. Men, som någon klok människa sa så varar allt inte för evigt. Jag tror aldrig att jag har upplevt något så hemskt som första skoldagen, inombords skrek jag men utåt log jag och försökte smälta in. Jag hade inget annat i huvudet än att denna dagen skulle jag egentligen ha 'återförenats' med min klass, egentligen skulle jag sitta uppe i 303:an och skratta och prata, egentligen skulle jag inte fått typ 20 läxor till nästkommande dagar, men mest av allt, egentligen skulle jag inte vara här.

Nu är det snart ett år sedan sen den varma junidag jag, mamma och ville körde bilen hit ner. Ett år sedan, det är så svårt att förstå hur tiden går så fort. Uttrycket 'tiden går fort när man har roligt' är skrattretande och ironiskt i detta fallet. Allt handlar om att minnas och ändå gå framåt.