MINA TANKAR, MIN VERKLIGHET, MITT LIV HELT ENKELT

Det började en solig sensommardag. Jag var så nervös, usch. Jag kände mig så fel. Första tiden umgicks jag med människor som inte riktigt var jag. Inget ont mot dom, alla kan ju inte vara lika knäppa som mig ;) Men sen, gick det bara framåt. Jag började lära känna fler folk, jag hittade mina fyra, som senare blev fem och ja, resten är historia. ÅH JAG VILL INTE SLUTA NIAN. alltså, det är så svårt att förklara. Jag har umgåtts med dessa människor typ mer än vad jag umgåtts med min familj. Åtta timmar/dag, fem dagar i veckan. Allt som vi har gjort tillsammans. 

Igår när vi var och fiskade så medans båten körde så slutade det med att vi låg i en hög på däcket. bara en sån sak. aldrig mer? Jag började nästan gråta när vi låg där för det var liksom så slutgiltigt. 9a at a boat. never again. Och idag när alla sprang runt och skrev saker på tröjorna. när varje kram kan vara den sista och när varje lektion bara är en lektion närmare slutet, närmare en framtid utan alla som varit min trygghet de två senaste åren. skolan är min trygghet, tänk egentligen. vad skulle man gjort annars? visst, jag kommer inte sakna skolarbetet, det är inte det. Jag kommer sakna alla människor, till och med lärarna. Jag kommer sakna vår fula korridor och jag kommer sakna mitt skåp. Jag kommer sakna våra galna raster och jag kommer sakna bikttoan. jag vill inte vara med längre. Tiden går bara och kommer aldrig tillbaka. 

När jag började i 9a, eller 8a som det var då, lovade jag mig själv att aldrig få fler folk inpå livet, jag hade redan mitt tyckte jag och det räckte. Jag behövde inte fler människor som stod mig nära. men vad fel jag hade. Tänk att jag skulle sitta här, två år senare med så mycket att tacka för. genom sveket från min dåvarande bästa vän bröt jag nästan alla länkar till mitt gamla liv (och detta är första gången jag använder henne i ett sånt här sammanhang. jag orkar inte bry mig om vad andra säger längre) och det finns typ ingenting kvar i härnösand som jag saknar (jo, jossis) örkelljunga må vara en liten skithåla men tänk vad mycket det gett mig. mitt liv helt enkelt. tänk hur mycket jag upplevt här, på bara två år. det är helt otroligt.

nästa vecka kommer bli hemsk. sista veckan någonsin jag går i högstadiet. men life goes on antar jag. även om jag nu skulle vilja gräva ner mig alternativt börja om allt igen. eller, det vill jag ju inte. det är ju det här man kämpat för och velat uppnå, men nu när man väl är här? jag vet inte längre. jag har börjat fundera på framtiden. de människor som är luften jag andas, var kommer de att vara för mig om fem år? kommer jag ens känna igen dem? ah. allt är så ovisst. jag vill inte bli äldre längre. låt mig vara tre år igen när det största problemet var om ens napp skulle vara blå eller röd.

Visst har dessa två åren haft sina downs (typ som min mörkaste period hösten -08) och när allt blev helt uppochnervänt i somras. men genomgående har det varit alldeles alldeles underbart. alla våra upptåg och påhitt. allt helt enkelt. visst, vi har hela sommaren på oss men det blir ändå aldrig the same igen. jag är deppig. jag vill inte sluta. jag vill inte sluta. jag vill inte sluta. kärlek åt alla som gjort dessa åren så bra vilket är väldigt många. jag vill fortfarande inte sluta. inte nu heller. och inte någon gång alls.